sitter här & tänker på mitt jävla liv, kommer antagligen ta bort det här inlägget sen men jag måste få skriva av mig lite.

7 april 1996. föddes jag. även kallad misstag. eller då var jag inte ett misstag.
men jag tolkar nu mig som ett misstag. vill att resan ska ta slut snart. jag är nog en av dom mest hatade i hofors. alla tar mig som en fjortis-fitta som alla hatar. jag biter ihop, och lever på lögner. jag förvandlas kanske på utseende. det har jag gjort väldigt mycket. men jag har fan inte ändras som personlighet. eller jo lite kanske, förut var jag det blyga som inte sa ett skit. jag tog emot all skit. men nu vågar jag stå för mig själv och säga emot. jag är fortfarande blyg, men inte lika mycket. mitt liv är som en liten berg&dalbana. har olika vänner hela tiden. en som jag verkligen litar på det är Bella. finns ingen bättre än henne. jag älskar henne sjukt mycket. men aja.. jag hade en annan bästavän förra året. saknar henne ibland. alla minnen jag har haft med henne, helt sjukt att det ska ta slut. eller det tog väll slut för läänge sen tror jag. vi har bråkar väldigt väldigt väldigt mkt. och nu vet jag inte om vi är vänner eller ovänner. men ska väll försöka strunta i henne nu, som hon struntar i mig.

& alla klagar på att jag har snoddar på benen. men det är väll fan mitt eget val att välja hur jag ser ut eller? om jag vill ha det så har jag fan det. och dom flesta klagar på hur jag sminkar mig också.. men det är ju likadant, jag bestämmer ju hur jag ska se ut? erat liv blir väll nte förstört för att jag sminkar mig eller ;) ? trodde väll det.
jag längtar bort. vill typ flytta. men ändå inte. men har hänt så jävla mycket nu så vill bara flytta och börja om på nytt..

jag stannar kvar ett tag och tänker tillbaks, massa minnen som gör en helt sentimental och alla vänner som man lämnade kvar. känns ganska tungt nu men jag ska kämpa ett tag. det regnar idag, men imorgon kanske solen skiner. jag blundar, och tänker på den goda tiden. då jag var lycklig. ser tillbaka nu men svårt att sätta ord på skiten. och jag börjar sakna saker som jag alltid tog för givet. livet springer iväg och jag har svårt att hinna ikapp. sjunker ner, under er, drunknar i min ensamhet.

förlåt mig för alla gånger jag har varit självisk och elak. har inte menat det jag sagt. inte fattat det själv. saker jag säger kan tolkas på andra sett. inte alltid menat väl, men jag ser det nu. för jag har tänkt på mig själv & mina sorger. tårar har fallit pågrund av det sättet jag varit. vill sätta plåster på såren och gå vidare.

jag vill att det ska bli bra igen, så förlåt mig.